Åh doktor, kan du ge mig någonting så att jag blir sjuk?

Det är kallt här idag, fastän jag känner mig febervarm och oerhört trött. Jag tror det är medicinen jag tar som gör mig så här trött. Jag skulle kunna sätta mig och lyssna på 'Faller' på repeat nu men min moder pratar i telefon på mitt rum så jag får inte störa. Winnerbäcks röst är bra när man är sentimental.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig, men jag bröt ihop. Jag stängde av datorn inatt, lade mig i sängen och bara bröt ihop. Jag föll. och när vi faller, faller vi hårt. Det var länge sen det var så, ett år, och då visste jag varför. Jag kämpade för någon som aldrig kämpade tillbaka, och hela världen brast. För vi alla lever i våra egna världar -sällan lever vi i samma- och mitt liv hade fått en huvudperson som inte längre ville vara där. Jag har byggt upp mycket, men mycket har även rasat, sen dess. Och en person får mig att tänka paranoida tankar pga min osäkerhet för vad jag är i den personens ögon. Jag vet inte vad det är vi har o jag vet inte vart gränserna går. Jag är rädd för att göra ett enda litet snedsteg, vad jag än gör. Jag är ingen osäker person -jag tvivlar aldrig på mig själv, däremot på vad jag gör. Jag tänker alltid på konsekvenser av handlinar. Många säger att jag tänker för mycket, men ibland behövs det faktiskt tänkas. Det är bara när jag blir fullkomligt full av känslor så att det dryper över som det inte är bra att ha en hjärna. Några röster säger att jag inte bör fortsätta så här, en annan röst säger att det är värt en chans, och rädslan stoppar mig nu.

Jag vet inte vad för rättigheter jag har att begära vissa saker, jag vet inte hur öppen jag kan vara, jag vet inte när jag går för långt så jag vet eller inte när jag ska backa.

På måndag åker jag till London, så då slipper han mig.